tisdag 17 september 2013

Skribentsyndromet

Mitt kvällsskrivpass fick en trög start. Jag var helt enkelt inte sugen. Scenen som skulle nyskrivas kändes som en raksträcka och jag var trött efter ett långt och tråkigt byggmöte under eftermiddagen. Jag funderade på att hoppa över passet, men så knackade den där lilla skrivardjävulen på min axel och sa: "Inte blir du någon publicerad författare om du bara latar dig hela tiden." Nähäpp, det hade den ju rätt i. Så jag tvingade mig till datorn, skrev en dryg timme och lyckades ta mig förbi den lite tråkiga raksträcken. Slutet gott allting gott. Eller?

Inte riktigt. Den lilla djävulen fick mig nämligen att tänka på alla de smådjävlar som tycks husera på skrivande människors axlar. Carola har i ett inlägg under helgen skrivit om att tillfälligt tappa tron på sig själv och sitt skrivande. Många andra har gjor det före henne och ännu fler kommer göra det efter. Men varför är just vi skrivande människor så hårda mot oss själva? Många av oss, både publicerade och opublicerade, kan inte försörja sig på sitt skrivande. Alltså blir skrivandet en slags fritidssysselsättning, något vi gör för att vi älskar det. Eller för att vi helt enkelt inte kan vara utan. Men varför är publicering och höga försäljnignssiffror så viktigt för oss? Varför kan standardrefuseringar och dåliga recensioner få oss att vilja gå under jord, gömma oss under täcket och aldrig, ALDRIG, mer skriva någonting? Andra människor kan ju ha hobbies utan att känna samma press. Mina bästa vänner rider, spelar rugby, springer och stickar. Ingen av dem tävlar i VM eller OS eller stickar östkollektionen håt Gucci. Ändå är de lika nöjda, eftersom de gör det de älskar. Men vi som skriver känner oss misslyckade om vi inte får vårt alster på pränt mellan två tjocka pärmar. Då har vi slösat med våra tid när vi egentligen borde ha gjort något bättre.

Missförstå mig rätt, jag drömmer också om publicering. Det har varit mitt mål ända sedan jag var tonåring och skrev mitt första romanmanus. Men samtidigt skulle jag vilja att mitt fokus inte var så ensidigt. Att det faktiskt är en vinst i sig att jag har hittat min grej. Något jag tycker om att göra, inte för att jag måste utan för att jag vill. Troligtvis kommer det inte så för mig heller när jag väl är där, jag är ju inte bättre än någon annan. Jag förstår också att det blir svårt att hålla kvar fokuset på det som verkligen är viktigt när de tjocka kuverten har skickats till förlagen och tiden till svaren trillar in känns oändlig. Men jag ska i alla fall ge det ett försök. För om jag knyter hela mitt personliga välbefinnande till en bransch med nålsöga och hårt klimat då har jag valt en framtid full av sorg och besvikelse. Att lyckas inom bokbranschen är nämligen i princip lika svårt som att rida OS-hoppning eller slå Australien i rugby. Om mina vänner kan känna sig lyckliga utan mästerskapsmedaljer som glimmar runt halsen borde jag kunna göra det utan ett bokmanus som publiceras av förlag. Men om det verkligen är så kan bara framtiden utvisa. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar