lördag 22 februari 2014

Inte en vinnare

Igår kom nya numret av Skriva ut. Jag bläddrade såklart direkt fram till novellen men nej, det var inte min novell som vann. Vann gjorde däremot Jerk Gustafsson med sin novell Förnekelse, en annorlunda novell som jag verkligen gillade!
 
Eftersom jag trots ickevinsten känner mig ganska så nöjd med novellen jag påtade ihop lägger jag ut den här. Då kanske den läses av någon och jag tycker att den förtjänar att läsas! Enjoy! :)
 
INTE LÄNGRE VI

Jag ropar när jag ser dig.

Låter ditt namn rulla över tungan tills det trillar över tungspetsen. Men du svarar inte. Du ser dig inte ens om. Bara stryker luggen ur ögonen sådär som du alltid gör och kramar hårt om fånget med vita rosor.
Det är ett tag sedan jag såg dig. Dagar, kanske veckor eller månader. Jag har fått så svårt att hålla koll på tiden på sistone. Men knipet i hjärttrakten säger att det är länge sen. Alldeles för länge sen.

Du ser ut precis som vanligt. Kanske lite färgstarkare på något sätt. Men annars. Samma fräknar. Samma ilsket röda lockar. Håret har alltid varit det som är mest du. Och jag har alltid känt mig närmast dig med mina fingrar djupt begravda i det. Om jag blundar vet jag precis hur det känns mot huden. Som siden. Och som sammet. Jag vet att du inte håller med. Det har du aldrig gjort. Din högsta önskan har alltid varit ljusa och raka hårstrån. Och egentligen. Jag hade tyckt du var lika fin i det. För min högsta önskan har alltid bara varit du.

Det kniper hårdare i hjärttrakten och jag ropar igen. Men du står fortfarande kvar precis om jag inte finns. Ignorerar du mig medvetet? Eller hör du mig verkligen inte? För du är väl inte arg på mig? Jag kan inte minnas att jag har gjort något dumt. Men jag har svårt att minnas något alls. Det jag vet är att det inte finns något värre än när du är arg på mig. Arg eller besviken. När jag gjort något som sårat dig fast det inte alls var min mening. För du är mitt allt och när jag sårar dig sårar jag mig själv oändligt mycket mer.

Du sjunker ner i gräset intill en stor sten. De vita rosorna tumlar ner på marken. Du har lärt mig blommornas språk så jag vet att de betyder förlåt. Jag skrattade första gången du berättade att olika blommor betydde olika saker. Trodde att du drev med mig. Men du var allvarlig och du var övertygande. Och när jag köpte röda rosor till dig visste jag vad de sa. Att jag älskar dig.

En tår rullar ner för din kind och jag undrar vem det är du ska be om ursäkt till? Jag ser mig omkring men vi är ensamma. Bara du och jag. På en stor gräsmatta. Fylld av stenar.

Jag kan inte behärska mig längre och skriker ditt namn så högt jag kan. Ordet ekar i mitt huvud och äntligen hör du. Det är i alla fall vad jag tror för du vänder dig om och tittar rakt på mig. Men du ser mig inte. Jag förstår det direkt när jag ser dina ögon. För jag vet hur de brukar se ut när de möter mina. Hur de glittrar. Och hur du nästan kisar precis som om det var solen du tittade mot. Nu är det som att du ser rakt igenom mig.

Jag förstår inte. Jag står ju här, rakt framför dig. Varför ser du mig inte? Jag sträcker händerna framför mig. Spretar med fingrarna och viftar med dem. Och mitt hjärta skenar panikslaget. För framför mig är inget annat än luft. Jag kan inte se mina händer och inte heller mina armar. Och när jag sänker blicken finns varken mitt bröst, min mage eller mina ben. Det är som att jag inte finns. Ändå är jag här.

Och först då inser jag det. Att du inte alls ser ut precis som vanligt. Ett ilsket rött ärr över din kind. Brännskadad hud som klättrar likt murgröna över ena armen. Blank plast från benprotesen som glänser i solen. Och jag minns. Bilen. Kvällen. Kraschen. Smärtan. Och svärtan som kom efter. Som stannade kvar så länge att jag nästan glömde allt det som fanns före.

Du gråter ordentligt nu. Hulkande. Smärtsamt. Jag går närmare och sträcker mig efter dig för att försöka trösta. Men du kan inte känna min beröring. Och du kan inte höra orden jag viskar. Orden som lovar att allt kommer bli bra. Du böjer dig djupt över stenen i din plågade sorg. Klamrar dig fast i det hårda, grova och säger mitt namn. Igen. Och om igen. Och jag förstår var vi är. På en kyrkogård. Min kyrkogård. Stenen du gråter mot bär mitt namn och de vita rosorna är till mig. För det var du som körde bilen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar