fredag 12 februari 2016

En månad som mamma

Idag fyller vår lille plutt en månad. Det är inte klokt vad tiden har gått fort, samtidigt känns det som om vi haft honom hos oss för alltid! :)

Innan han kom till världen var jag rädd för en massa saker. Rädd för att jag skulle vara en dålig mamma, rädd för att jag skulle bli en helt annan person, rädd för att hela mitt liv skulle krets kring bebisen. Så har det inte alls blivit.

Oron att man ska vara en dålig mamma eller pappa drabbar nog alla förstagångsföräldrar. Men jag måste säga att det gick fort att komma in i rollen och jag börjar redan känna mig trygg som förälder. Naturligtvis kommer det säkert ändras i takt med att plutten utvecklas, lär sig mer och vill mer men just nu känns det faktiskt hur bra som helst!

Rädslan att jag skulle bli en helt annan person har jag haft massor av gånger. När jag var liten trodde jag att jag skulle bli en helt annan person när jag blev stor, när jag var oskuld trodde jag att förändringen skulle komma efter att jag haft sex och när jag var singel trodde jag att risken låg i tvåsamheten. Men jag blev aldrig en annan person då och inte nu heller. Naturligtvis är jag annorlunda mot innan. Att få ett barn har ändrat mitt fokus och just nu är det viktigaste i mitt liv att han har det bra. Men det betyder inte att alla mina andra tankar, drömmar och önskningar har försvunnit. Prioriteringslistan har bara kastats om lite grand.

Och jag har faktiskt tid över för annat än bebisgrejer. Med plutten i bärsjal kan jag skicka böcker,  skriva uppföljare och vara aktiv på sociala medier. Jag har varit social och träffat vänner - bara på hemmaplan än så länge - och snart ska vi nog våga oss ut på lite äventyr utanför hemmet. Sen blir det ändå en hel del tid framför TV:n men det beror helt enkelt på beror på att det är mysigt att sitta där med en plutt i famnen! :)

Ni som har barn - hur upplevde ni att den första tiden var jämfört med era förväntningar? Och ni som inte har - hur tror ni att en bebis hade påverkat era liv?

3 kommentarer:

  1. Tusen tack för fin läsning! Underbart att ta till sig där jag befinner mig nu, nästan med ständig oro över att inte räcka till när tutan väl är född. Samtidigt vet jag ju att jag är en älskvärd människa! Att hon säkert ska älska mig, att jag säkert ska räcka. Jag högläste din text för min man, han tog till sig den lika hårt som jag. Så tack! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad härligt att min hittills begränsade erfarenhet kunde peppa lite! :) Vi är nog många som känt som jag gjorde och som du gör, att få barn är ju en av de största livsomställningar man går igenom så det är ju egentligen inte så konstigt. Men det kommer gå jättebra för er precis som det gjorde för oss och för merparten av alla andra nybörjarföräldrar. Både jag och min man tycker att det har varit fantastiskt kul att äntligen få bli föräldrar! :)

      Radera
  2. Åh va härligt!
    Vilket fint inlägg!!!

    Jag upplevde att mitt liv blev MER när jag blev förälder; mer magiskt, större, härligare, roligare. Att bli förälder är den första roll där jag direkt kände mig helt hemma, ingen oro eller osäkerhet. Mer: jamen, där är du ju, då kör vi!
    Att bli förälder har fått mig att uppskatta all tid mer - tiden ute i solen på barnvagnspromenader, kvällarna när badrumsgolvet är helt nerstänkt pga barnet har badat, stunderna när jag får egentid att skriva, att få gå på bio med maken utan att ha med bebisen, att jobba på mitt dagjobb (började jobba 50 % när barnet var 6 månader), babysim och att barnet väljer bok.

    Det som jag tyckt varit svårast är att hitta balansen med min partner - att hitta balansen mellan oss när det finns en tredje liten varelse som alltid kommer i första hand. Sedan flyttade vi och maken bytte jobb samtidigt. Det kan man ju försöka undvika... ;P

    Sedan fick jag massa problem med foglossning när barnet var 4 månader (hade noll problem med det under graviditeten). Är fortfarande inte helt ok (och barnet blev ett år i lördags) trots massa sjukgymnastik. Så ingen bärsjal hemma hos oss tyvärr...

    Det jag har haft svårast för annars är alla val man plötsligt måste göra när man är förälder, alla värderingar. Jag kan bli helt knäpp på andra föräldrar som t ex bara ser att de har en flicka och fostrar barnet med att flickor får/inte får göra vissa saker. Jag gillar inte själv att jag blir så kritisk mot andra föräldrar... samtidigt är jag glad att jag ser det, tänker att det kommer ge bra grund för mitt barn.

    Sorry för långt inlägg.
    Men att vara förälder är SÅÅÅÅ coolt!!!

    Och tro mig - en månad är ingenting mot va roligt det är när ungen är ett år och pratar, går, leker titt-ut och älskar när du läser sagor för honom.

    SvaraRadera