onsdag 22 februari 2017

Gästblogg: Christin Ljungqvist

Världen av i morgon
Framtiden. Där växer överallt, buskar och snår, fröiga ängar och väldiga träd. Gamla städer vilar i ruiner (husras, halvt sjukna bilvrak, mögliga plastsaker, rostigt skräp), djur strövar fritt, luften smakar sött. Man kan dricka vattnet i bäckarna, floderna, sjöarna, man kan vandra milslångt utan att möta en annan människa. Man kan plötsligt skymta skrovet på ett mullrande luftskepp innan det passerar över skogen och allt blir tyst igen.

Foto:Denise Lindqvist
Jag heter Christin Ljungqvist. Jag debuterade som författare 2012 med Kaninhjärta (Gilla Böcker, numer del av Lilla Piratförlaget). 2013 släpptes Fågelbarn, 2014 Rävsång. Nästa bok, VitaTigern, släpps 22 mars 2017 och har titeln till trots inget med mina tidigare böcker att göra. Den handlar om världen av i morgon, en värld jag tänker källsortera, kollektivåka och läsinspirera människor till att nå. Vi frågar oss själva vart vi är på väg. Här är svaret:

om trehundra år har Sverige återhämtat sig någorlunda efter en global katastrof, orsakad av oss. Ur några av de större ruinerna, exempelvis Göteborg, har nya städer byggts upp. På taken blänker högteknologiska solceller (man håller på att utveckla dem redan, de kopierar naturens fotosyntes, så häftigt att jag dör litegrann), linbanevagnar far genom luften i ett kollektivt trafiksystem (snart verkligt), luftskepp lyfter vid Lilla Bommens torg (en av mina förhoppningar), olika typer av svävare, byggda av gamla bilar, hummar kors och tvärs i staden så som bilar kör idag (absolut något som kommer att hända, kanske rentav under min livstid, de har ju redan tagit fram den första svävarbrädan – hoover board!). Några av oss lever i städerna, några av oss lever i skogen. Vi äter egenodlad eller lokalproducerad mat, reparerar det som gått sönder, använder bitar av linnetyg som ”toalettpapper”, skriver brev (helst på skrivmaskin). Vi kommunicerar med komradios burna kring handlederna, arbetar i ett skråsystem och råkar visst ha fått kommunistisk diktatur.


 Det där sista? Jag försökte skriva runt det. Jag ville ju skapa en idyll! En framtid rolig nog att tro på (mest för min egen skull, jag drabbas ibland av framtidsångest), minus vår tids problem. Men det verkar som att världen, hur fantastisk den än kan bli, alltid har två sorters människor att dras med: den ena bygger upp, den andra river ner.

Lyckligtvis innehåller Vita Tigern sin beskärda del av hemliga sällskap, politiska maktspel och folkrörelser. Med andra ord: världen av i morgon behöver kämpas för, precis som världen av idag. Allt som är värt något behöver kämpas för. Så, börja källsortera nu! Jag vill åka luftskepp till jobbet. 

1 kommentar:

  1. Ååh så spännande! Den här ser jag fram emot att läsa!

    SvaraRadera